Oj!
Efter realisationen att den riktiga Mattias (och alla andra) faktiskt inte dömmer ut allt jag gör innan jag gjort det kommer inspirationen helt plötsligt krypandes till korset. En till lerfigur har tagit form och det känns bra.

Åter till arbetet!

Efter samtal med Tarja och gruppen om lite allt möjligt kom jag fram till att det jag gör för det mesta är att skapa mentala bilder av vad andra tycker om mig och mitt arbete.

Som ett exempel: Någon säger något om en gestaltning jag gjort, och jag skapar sedan omgående en mental bild, en konstruktion av vad den personen "vill" att jag ska göra. Det dumma med detta för egen del är att jag skapar allas förväntningar om vad jag ska uträtta
helt åt fanders fel och lägger därför en smått omöjlig börda på mig själv. Sluta omgående!

Usch, vad lätt det är att misslyckas, att ge upp. Tror jag kommit till en till barriär och ett erkännande hos mig själv. Jag är nog lat, eller i alla fall inte den som planerar utan prokrastinerar intill tidens ände.

Det centrala misslyckandet i mitt förra arbete var att jag sköt saker framför mig, något jag märkt av hos mig själv även i detta arbetet (motviljan att posta upp dessa inläggen på bloggen, någon?), även om jag mer lärt mig att delvis ignorera känslan finns den kvar. Undrar vad det beror på? Kan sitta och stirra rakt fram och inte komma igång fastän jag inget hellre vill. Blir till att slita fram leran nu och plita ihop något, känslan är för ihållig för att släppa. Jobbigt, men skönt på samma gång att upptäcka saker man inte tycker är särskilt smickrande om sig själv men ändå få tillfället att bearbeta det.

En sak är i alla fall säker. Valet av ämne är det inget fel på!

Tror äntligen jag kommit på varför jag låser mig så mycket när det kommer till gestaltningen, varför jag har så svårt att göra något och känna mig nöjd med det. Ända sen Mattias kritiserade mig för något jag gjorde under det första projektet vi hade så slog det slint och jag blev rädd. Att det jag gör inte duger och så började den egna kritiken regna, eller i alla fall en konstruktion av Mattias förväntningar som jag skapat. Var det jag gjorde tillräckligt bra för att visas? Var det värt att ens försöka? Men nu tror jag att jag stött på den centrala delen i vad som gick fel. Det funkar inte att försöka gå in i en process med avsikten göra någon till lags och sen anpassa en efterkonstruktion till dennes tycke och smak. Jag måste helt enkelt skita i vad andra tycker och försöka få fram något jag vill istället. Tror det kommer gå mycket lättare på det sättet. Kommer nog hålla mig till leran mer nu, inte försöka med något annat förrän det jag provat funkar eller det säger stopp.

Efter att ha pillat ihop en lerfigur som jag gillar skarpt, hur kan jag gå vidare med detta? Ska jag ha någon ny fancy teknik och ta en paus från leran lite kanske? Tänkte prova på att använda mig av lite ovanliga material och se hur det blir.

Tror att min bubbla av koncentration spricker väldigt lätt, ett sätt att förklara känslan jag arbetar med kanske?

Efter samtal med basgruppen bestämde jag mig för att arbeta utifrån känslan av att misslyckas. Den där känslan av motstånd när det egentligen inte är något som står i vägen. Vädigt intressant. Har lite ideér på vart man skulle kunna börja kanske?
Frågan är bara om jag kommer mot någon slags gestaltande eller icke-gestaltande; vi får se!